Detta hör inte till vanligheten. Iaf inte på den senaste tiden. Sitter just nu på jobbet och väntar på att en stapel som visar hur långt kopieringen av vår server är gången och tänkte att jag kunde skriva några små rader. Har väl ett tag funderat på att kanske ta upp det här med bloggandet igen bara för att det faktiskt var rätt omtyckt bland en del personer iaf. Sen att det var en del som milt sagt uttryckt sin irritation över det jag skrivit är ju en helt annan sak.
Idag är det lördag och jag har lämnat Jack till farfar eftersom jag var tvungen att åka in till jobbet och utföra lite systemunderhåll som inte kan göras under veckan. En snabb sak trodde jag innan jag kom hit och började. Nu har det gått två och en halv timme och jag ser inte direkt att jag snart skall vara klar. Mycket data tar tid att kopiera, så är det bara. Jaja, det blir bra när det är klart. Och jag tror nog att det kan vara kul för Farfar att få lite kvalitetstid med sitt barnbarn också.
Jag fick dessutom agera vardagshjälte under tiden jag väntade på första kopieringen. Från kontoret såg jag två personer jaga/locka på en liten busig chihuahua som inte alls ville låta sig fångas. När jag observerat dem ett tag utan att de lyckades så tänkte jag att jag kunde gå ner och höra om jag kunde hjälpa till på något sätt. De hade nu hamnat inne på jobbets parkering och hunden sprang runt som en vettvilling, väldigt glad att vara lös och tyckte det hela var väldigt roligt. När jag kom ner så ignorerade jag hunden ett tag och pratade med husse i någon minut. Då kom den fram till mig och jag kunde direkt plocka upp den. Låt oss säga att det var två väldigt lättade personer som äntligen kunde få tag i sin hund. Kopplet hade tydligen gått sönder och dom hade lockat och försökt få tag i hunden i nästan en timme. Den hade hunnit springa över E4an och nästan blivit överkörd. Bilar fick panikbromsa… Det var dessutom deras dotters hund som de skulle sköta för dagen. Förstår att det inte kan ha varit så roligt. De var då väldigt nöjda och även jag kan ju vara nöjd över att ha utfört dagens goda gärning.
Köpte ett par helt underbara skor i början på min graviditet. Dom är stickade och kändes som ullsockar på fötterna, helt sanslöst sköna var dom och jag var lyckligast i världen ;). Tyvärr blev dom mindre och mindre i takt med att mina fötter blev mer och mer svullna. Till slut kunde jag inte längre ha dom eftersom det fanns risk att stortån skulle tränga ut genom stickningen….SUCK!!! Har i alla fall alltid levt på hoppet att jag ska kunna ha dom igen efter graviditeten då fötterna har blivit normala igen. Nu är dom normala men inte har dom då blivit mindre…alla mina skor är lika små som innan….jag gick upp en skostorlek under graviditeten och jag har fortfarande den storleken nu. Sååååå tråkigt!!!